Jag brukar ofta känna mig ganska så vuxen av mig, åtminstonde när jag jämför mig själv med andra i min ålder. Men samtidigt känner jag mig så otroligt barnslig. Ikväll är det dags för min sambo att dra ut på stan med sina jobbarkompisar för att ta några öl och ha det kul, kan jag acceptera detta? Nej, självklart inte! Varför? Det vet jag inte ens själv. Jag går hela tiden och grubblar på vad han kommer att göra, hur mycket han kommer att dricka osv. Inte en endaste gång kan jag få ett lugn i kroppen, trots att jag innerst inne vet att det är mig som han älskar, och ingen annan. Han är inte den som skulle vara otrogen eller göra nåt annat som skulle såra mig, han är den person som allra mest bryr sig om mig och gör allt för att jag ska må bra. Ändå fortsätter jag att såra honom med mina tankar.

Hur ska man göra för att få bort dessa tankar. Jag kämpar med mig själv nästan varje dag för att kunna lösa det här problemet... men än har jag inte hittat nåt svar. Förhoppningsvis kommer jag en dag att komma fram till något som underlättar denna tillvaro.

By the way: Idag är det bara 100 dagar kvar!

Kram